Med sin bebis i famnen

18.09.2018

Häromdagen stannade vi till i gårdsbutiken på Ravelsmark utanför Gränna. Där säljs nyskördade grönsaker, stora knippen persilja och dill, lokalproducerad honung mm. Allt ligger i träbackar utanför ladan. Är det inte någon där betalar man via swish eller genom att lägga pengar i en brevlåda.

På gamla kartor benämns Ravelsmarks gård strax söder om Gränna som “Rafvels ägor”.
På gamla kartor benämns Ravelsmarks gård strax söder om Gränna som “Rafvels ägor”.

Ravelsmark ligger vackert med utsikt ner över Vättern, och i familjens historia har den platsen också en lite speciell betydelse. På Ravelsmarks gård arbetade Charlotta Johansson under större delen av sitt liv. Charlotta var född på 1860-talet och var min morfars mormor, och hon bodde i ett enkelt torp nära gården. Det var även på gården hon träffade en man, en man som efter att Charlotta blivit gravid fick bråttom iväg "till Amerika". Han syntes aldrig till igen. Charlotta blev ensamstående med sin lilla dotter Ellen. Någon föräldraledighet var det inte tala om, Charlotta var tvungen att sköta sitt jobb som mjölkerska för att försörja sig och dottern. Men var gör man av en bebis under tiden man arbetar? Det fanns inte så många alternativ, Ellen fick följa med. Charlotta skulle mjölka vid flera olika tillfällen på dygnet. Emellan passen gick hon hem till torpet igen, ca 1,5 km enkel väg. Ellen bar hon i famnen eller på ryggen. Medan hon mjölkade satt Ellen bredvid henne, i en korg som Charlotta lagt halm i för att göra det lite mjukare.

Bilden är lånad från den fantastiskt fina dokumentären “Horungen” i vilken tecknaren Knutte Wester berättar om sin farmors uppväxt tillsammans med hennes ensamstående mor.
Bilden är lånad från den fantastiskt fina dokumentären “Horungen” i vilken tecknaren Knutte Wester berättar om sin farmors uppväxt tillsammans med hennes ensamstående mor.

Att leva som ensamstående mor i slutet av 1800-talet var inte lätt. Charlotta föddes i en tid då klasskillnaderna var stora, och dessutom saknade kvinnor till största delen rätten att driva olika former av näringsverksamhet. Av social hänsyn kunde möjligen undantag göras, och det var så Amalia Eriksson, också ensamstående mor i samma lilla stad, år 1859 fick dispens av magistraten i Gränna för att få starta ett sockerbageri. Amalia blev ju för övrigt sedan den person som mest av alla satt Gränna på kartan genom sina polkagrisar.

Men för Charlotta var livet utstakat som mjölkerska, och hon var till allra största delen lämnad åt sitt eget öde. Och det var ofta knapert. Morfar har berättat att en jul när Ellen var liten hade de det extra svårt, Charlotta hade bara lite mjölk och bröd åt dem att äta. En granne som blev varse om deras situation bestämde sig då för att slakta en extra gris för att dela med sig av till Charlotta.

Att solidaritet med dem som är allra mest utsatta och som lever i rättslöshet är viktigt kan jag inte nog betona. Att dela med sig av det man kan för att bidra till större trygghet och värdighet för den som är i en svår situation. Och när/där samhälleliga skyddsnät inte finns, som i Småland i slutet av 1800-talet, eller som för ensamma, gravida kvinnor i Marocko idag blir denna typ av medmänskliga initiativ än viktigare.

För att citera texten på baksidan av morfars visitkort, ord som ursprungligen Tage Danielsson skrivit: "En droppe droppad i livets älv, har inte kraft att flyta själv. Då ställs ett krav på varje droppe, hjälp till att hålla den andra oppe".

*

Till den stora vita byggnaden i centrala Agadir, där Oum El Banines daghem ligger, kommer varje morgon kvinnor gåendes med sina barn. Bebisarna bärs oftast i en sjal på ryggen eller i famnen. Lite större barn brukar sitta i en liten sulky, och de största kommer ibland gåendes på egna fötter tillsammans med sina mammor. Något barn har jag också sett som haft en liten trehjuling i rosa plast.

Det är en speciell känsla att se mödrar och barn komma till Oum El Banine varje morgon. En del kvinnor är nästan svåra att känna igen, trots att vi ofta träffats på kvinnohemmet (det skyddade boendet) när de varit höggravida/nyförlösta. På kvinnohemmet är stämningen ofta mer dämpad. Många av kvinnorna mår dåligt, över våldtäkten som orsakat deras graviditet, över att deras familj brutit kontakten med dem, oro inför framtiden, svårigheter att anknyta till sina barn pga den ofta traumatiska historien. På kvinnohemmet är det ofta mycket tårar och osäkerhet. För många av kvinnorna tar det en tid innan de ens vågar slå upp blicken ordentligt.

Men sedan händer ofta något. Oum El Banine förser dem med verktygen att klara sig själva: bistår med kunskaper för att folkbokföra deras bebisar (och ibland även kvinnorna själva som också kan vara födda utanför systemet), Oum El Banine hjälper till med praktiska saker, såsom ett litet rum för dem att hyra, kan bistå i jakten på att arbete, bidrag med kläder, filtar, kökssaker, lite matvaror i början tills de kommit på fötter och fått sin första lön osv.

Och naturligtvis - dagisplats från det att bebisarna är 40 dagar gamla, så att alla barnen är i en trygg och bra miljö dagtid medan deras mödrar är iväg och arbetar för att försörja dem.

När mödrarna sedan kommer gående den lilla backen upp till Oum El Banine varje morgon, och som sedan hämtar sina små igen vid 17-tiden, är det nästan som att de är nya personer: det är i alla fall personer som sträcker på sig, som har mer självförtroende. Det är ingen stor metamorfos alla kvinnorna genomgår, alla har såklart sin egen personlighet, men hos de allra flesta ser man ett tydlig skillnad från tiden på kvinnohemmet då de var som mest sköra. Oum El Banine möjliggör för mödrarna att klara sig själva (men finns hela tiden med som deras skyddsnät och krockkudde ifall något inträffar). Oum El Banine hjälper även kvinnorna att återknyta kontakten med deras familjer. Ibland går det inte alls, men ibland går det.

En ung mor med en niomånaders bebis kom nyligen tillbaka till Oum El Banine. Hon födde sin lilla son på Oum El Banine vid årsskiftet. Kontakt togs med hennes föräldrar och det verkade som att hon och sonen skulle kunna flytta hem till föräldrarna. Men, det visade sig att det inte alls blev så bra, hennes föräldrar kunde inte fullt ut acceptera sitt "oäkta" barnbarn.

I torsdags kom kvinnan tillbaka till Oum El Banine. Stegen var tunga, och hon verkade först lite avtrubbad, närmast apatisk. När hon återigen skulle redogöra för sin situation för Oum El Banine bröt hon ihop i tårar. Det blev inte som hon hade hoppats, men hon och hennes son är nu i alla fall inte ensamma, såsom Charlotta och Ellen ofta var. Mahjouba och de andra på Oum El Banine är deras garant för stöd så länge som de behöver det.

*

Läs gärna mera om Oum El Banines arbete på: www.oumelbanine.net eller Facebook: Oum El Banine Agadir. Vill Du stödja Oum El Banines arbete går det bra att swisha till 0727232820. På hemsidan finns även information om insättning på bankkonto eller direktöverföring till Oum El Banines konto i Marocko.