Internationella flickdagen i Marocko

11.10.2017

Idag är det "the international day of the girl" eller på svenska: internationella flickdagen eller flickadagen. Ideella organisationer i många olika länder uppmärksammar flickors situation och arbetet för att stärka flickors rättigheter. Det är nästan på dagen fem år sedan som den då 15-åriga Malala Yousafzai sköts av talibaner efter att ha förespråkat flickors utbildning i Swatdalen i Pakistan, där flickor i perioder har förbjudits att gå i skolan. Malala skadades svårt, men hon har fortsatt sin kamp för flickors utbildning. Två år efter dådet mottog hon Nobels fredspris. Nu i veckan påbörjade Malala Yousafzai studier på universitetet i Oxford, och hennes arbete för att fler flickor ska få större möjligheter fortsätter. Flickors rättigheter måste alltjämt försvaras, både där de aktivt motarbetas men även där de genom ignorans åsidosätts.

Även i Marocko uppmärksammas flickadagen av ett antal organisationer som arbetar för kvinnors och barns rättigheter. Under hashtaggar som #journeedelafille (flickdagen) och #baraka (ungefär översatt: nu får det vara nog) uppmärksammas flickors rätt till utbildning och de flickor som istället för att få gå i skolan arbetar som pigor i Marocko. Även för Oum El Banine utgör skyddet av flickors och unga kvinnors rättigheter grunden i hela verksamheten.

I Sverige ser vi unga marockaner som sökt sin väg genom Europa och till slut hamnat på gatorna ibland annat Stockholm och Göteborg. Det är nästan uteslutande pojkar. Idag föreslår jag att vi tar ett ögonblick att även fundera över flickors situation. För varje utsatt pojke i Marocko finns även minst en utsatt flicka. Varför ser vi inte dem på gatorna i Stockholm? Hur ser deras liv ut?

Ibland är det lätt att utifrån tidningarnas rubriker och internetforum tro att varenda ung marockan från svåra förhållanden har emigrerat till Sverige. Så är inte riktigt fallet. Otaliga barn lever under utsatta förhållanden i Marocko och arbetar t ex i fabriker och inom jordbruket. Otaliga barn i Marocko lever på gatan, antingen helt utan familj eller utsända av sin (ofta trasiga) familj att försöka tjäna pengar. Omkring 60 - 80 000 barn i Marocko beräknas leva på gatorna. Men det är framför allt pojkar. Det betyder inte att alla flickor lever i trygga hem. Det enda det säger är att flickors utsatthet är inte är lika synlig. Fortfarande är läs- och skrivkunnigheten bland kvinnor betydligt lägre än bland män i Marocko. Fortfarande är det färre flickor än pojkar som börjar skolan, och sannolikheten att flickor som ändå kunnat börja skolan tvingas hoppa av efter bara något eller några år är betydligt större än för pojkar.

De utsatta flickor vi inte ser vid Medborgarplatsen i Stockholm eller på gatorna i Tanger och Casablanca arbetar med stor sannolikhet som pigor i familjer i Marocko. Barnarbete i fabriker är olagligt, och inspektörer har rätt att gå in i fabriker för att granska att detta inte bryts emot. Men inspektörer har inte samma rätt att gå in i privata hem, och där är det framför allt flickor som arbetar. Trots att det officiellt är 16-årsgräns för arbete som hemhjälp är det många betydligt yngre flickor som tvingas ta den typen av arbeten för att hjälpa till med sin familjs försörjning.

En kartläggning gjord av marockanska människorättsorganisationer talar om 66 000 - 88 000 flickor under 15 år i Marocko som arbetar som pigor i bättre bemedlade familjer. Att ens drömma om Europa finns inte i deras föreställningsvärld. De vet att de måste hjälpa sina familjer, och det är framför allt pigjobb som då förväntas av dem. På gatan är deras utsatthet ännu större än den för pojkar. Pigjobben handlar om inofficiella anställningar med hårt arbete, mycket låg lön och långa slitsamma arbetsdagar. Många av flickorna utsätts för isolering, fysiskt, psykiskt och sexuellt våld i familjerna där de arbetar, då de av många ses som mindre värda. Flickorna förnekas sin rätt till skolgång och egentligen hela sin rätt till en barndom.

De unga kvinnor som söker hjälp hos Oum El Banine har ofta en bakgrund som pigor. Det är inte ovanligt att de har blivit våldtagna av sin arbetsgivare, mannen eller en son i huset där de arbetar, och blivit gravida. Annars har de träffat en ung man som lovat dem äktenskap och en väg ut ur misären. Med små andra framtidsutsikter är det lätt att lyssna på det örat. Men när de blir gravida försvinner denna man lika fort som han dykt upp. Kvar står den unga kvinnan med ett barn på väg.

Utan organisationer som Oum El Banine där den unga modern och barnet erbjuds en chans, hamnar både kvinnan och barnet ofta på gatan. Eller barnet adopteras bort illegalt, eller kanske till och med säljs av den desperata modern som inte vågar berätta för sin familj att hon fött ett barn. Och barnet i sin tur hamnar i händerna på någon som vill utnyttja det för sina egna syftens skull, det tvingas arbeta och/eller utsätts för sexuella övergrepp. Och historien riskerar att upprepa sig generation efter generation.

Genom att verka för att barn födda utanför äktenskapet ska få samma rättigheter som andra barn, genom att verka för att våldtäktsmän ska straffas för sina brott, genom att informera om rättigheter och om preventivmedel, genom att verka för en lagstiftning som bättre skyddar barn mot arbete, genom att arbeta för alla barns rätt till utbildning, genom att gång på gång lyfta frågan om flickors och kvinnors rättigheter i Marocko, och därmed lyfta en del av samhällets tabun sitter de ideella organisationerna i Marocko på nyckeln för att förbättra för nästa generations flickor och unga kvinnor (och naturligtvis även pojkar).

Till syvende och sist är detta frågor som också kräver aktiv handling av den marockanska staten. För att påminna denna om sina åtaganden kan jag rekommendera alla med intresse i dessa frågor att följa organisationer som Oum El Banine i deras arbete, och gärna även signera denna namninsamling:

Det är ett upprop från Oum El Banines systerorganisation INSAF i Casablanca för att den marockanska staten ska erkänna rättigheterna för barn födda utanför äktenskapet. Texten är på franska, men går hyfsat att översätta med google för den som vill, och det som behövs är namn, mailadress och några uppgifter till. Och, i dessa dagar då begreppet "hjälpa på plats" blivit populärt vill jag också slå ett slag för denna namninsamling. Genom att stödja organisationer att driva sina egna frågor på detta sätt, med påverkan på stater kommer förhoppningsvis inte ens nödhjälp och bistånd vara nödvändigt på längre sikt. Så, skriv gärna under!