Det oförutsedda är vardag
På Oum El Banine är mycket vardag och rutiner. Barnen i daghemmet äter alltid lunch klockan 11.00. Efter maten sover de till klockan 14.00. På kvinnohemmet finns en veckomatsedel. Varje dag är det någon av kvinnorna som ansvarar för matlagning, och någon annan för tvätten osv.
Men i denna vardagliga lunk händer också alltid något. Oförutsedda händelser är på sätt och vis en lika stor del av vardagen som fasta mattider och tvättdagar. För varje dag knackar det på Oum El Banines port och nya hjälpsökande kvinnor kommer i en strid ström.
I torsdags var vi på kvinnohemmet. Det var redan fem kvinnor och fyra bebisar där när vi kom och det skulle bli flera under dagen. Redan på förmiddagen kom en kvinna och bebis tillsammans med socialassistenten Fatima. Aicha, som den unga kvinnan heter, hade fött två dagar tidigare och hon hade väldiga smärtor. Hon kunde knappt gå, Fatima bar hennes bebis och lilla väska.
Aicha hade kommit till Oum El Banine och sökt hjälp samma dag som hon födde. Hon kom höggravid till Oum El Banine i tisdags i förra veckan. Hon hann bara sitta ner och vänta på sin tur för rådgivningssamtal innan förlossningen startade och de fick köra henne i ilfart till sjukhuset. Strax innan lunch kom Mahjouba med en ytterligare en kvinna och en bebis till kvinnohemmet. Det fanns ingen parkering på gatan utanför så hon fick dubbelparkera, och vi sprang ut för att möta dem. Zahra är 21 år, hon kommer från Sahara, men är i Agadir för att läsa på universitetet. I våras behövde hon hjälp av en man. Han krävde sex i utbyte.
Flera av kvinnorna är deprimerade när de kommer till Oum El Banine, de känner att deras chanser i livet nu minimerats pga graviditeten. Många har försökt ta livet av sig innan de kommer till Oum El Banine, och även längre fram i graviditeten och efter förlossningen kan depressionen fortsätta. Det är inte ovanligt att de tappar matlusten. Men Hafida som arbetar på kvinnohemmet försöker förmå dem att äta så att de ska kunna amma sina barn.
Vi tog med ett våffeljärn till Marocko denna gång. Vi tänkte att lite våfflor alltid kan gå ner, även om man inte har någon direkt matlust. Och då våffelsmeten innehåller både mjölk och smör blir det näringsmässigt inte så dumt (i alla fall inte om man jämför med det vita brödet som annars är basföda här). Våfflorna gjorde succé efter lunchen i torsdags. Vi lagade dem och åt tillsammans och det blev en fin eftermiddag mitt i allt.
Ett av Oum El Banines mål är att få kvinnans familj att acceptera henne och hennes barn. Det är inte ett lätt arbete - men ibland lyckas det. Alla kvinnor uppmuntras att berätta för sina familjer att de är gravida/har fått barn. Zahra, den unga studenten, har själv pratat med sina föräldrar i telefon under den senaste veckan. Någon förklarade för mig att hennes föräldrar reagerat som en struts. De stack huvudet i sanden, ville inte låtsas om att deras dotter fått ett barn. Men efter några samtal till och även efter att Mahjouba talat med dem reste de så tidigt på morgonen idag från den lilla staden i kanten av Sahara där de bor, för att träffa sin dotter och barnbarn på Oum El Banines kvinnohem. Då Zahra läser på universitetet genom stipendium kommer hon antagligen att kunna fortsätta sina studier, och samtidigt lämna sin son på Oum El Banines daghem dagtid. Kanske kan hon också få komma hem till familjen vid någon högtid, eller om föräldrarna kanske någon gång kommer till Agadir för att hälsa på. Dagens möte var i alla fall ett första steg mot detta.
Familjeåterföreningarna är viktiga och tar tid. Men samtidigt som Zahras föräldrar kom från Sahara, kom även en hjälpsökande 17-åring till Oum El Banine. Hennes historia är inte den vanligaste, men tyvärr förekommande. Hon kommer från en utkant av Agadir. Både hon och hennes syster har vid upprepade tillfällen under uppväxten blivit sexuellt utnyttjade av sin pappa. När den äldre systern gifte sig och flydde hemmet blev hon ensam kvar.
Pappans upprepade våldtäkter har nu resulterat i en graviditet. Pappan har dömts för övergreppen och sitter nu i fängelse. Men kvar finns nu alltså den 17-åriga flickan som är gravid i femte månaden och det finns nu inga andra alternativ än att föda barnet. Hon mår psykiskt mycket dåligt. Området där hon är uppvuxen är fattigt och det råder en stark social kontroll. Alla vet allt om alla. Det går rykten bland grannarna vad som hänt i familjen. Det skulle vara väldigt svårt för flickan att stanna kvar i området. Men genom Oum El Banines hjälp kan hon få en chans till en nystart någon annanstans, tillsammans med barnet. Oum El Banines personal har inte kunnat få lön sedan i augusti, de går på knäna av hög arbetsbelastning. Men som de ofta frågar sig, hur skulle de kunna sluta? Var skulle kvinnorna och barnen ta vägen?